Yeah!

I morgon är det avslutning, kul kul :)

Säg mig en sak.. Varför kan man inte göra vissa saker? Varför kan t ex inte jag träna gymnastik som jag ÄLSKAR att göra? :'( Jag ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR gymnastik, men nu går det bara inte att träna.. Det känns tomt. Jag känner mig tom. Jag kan vara glad utåt, men på insidan är jag ledsen, ledsen för att jag inte kan träna. Jag tror inte att någon förstår. Jag vill helst inte tänka på detta alls, men jag blir påmind varje dag. Det känns tufft och jag vill bara gråta. Om jag ändå hade slutat frivilligt så hade det varit mitt egna beslut men nu när jag tvingats att sluta mot min vilja på grund av en skada så känns det extra hårt. Eller jag har ju inte tvingats att sluta, men det är bara så att jag inte kan träna. Min fot säger NEJ! Jag har många tankar i huvudet, många minnen. En del vill jag inte minnas för jag blir bara så himla ledsen. Ledsen för att jag inte kan träna och umgås med mina vänner något mer. Jag kan gråta mig till sömns. Jag gör det när minnerna blir allt för starka. Vet inte om jag orkar med att vara tränare längre. Det känns så konstigt när jag inte tränar själv..

Jag känner mig bara så tom, gymnastiken har tagit upp en stor del av mitt liv men inte nu längre.. Jag tycker nästan synd om mig själv vissa dagar! Jag VILL träna gymnastik, jag drömmer om att jag ska kunna träna igen. Det har inte varit något lätt beslut om att inte träna alls, en del kanske tror det men då har de fel.. Jag ville aldrig sluta men vad gör man när foten bara säger ifrån och gör ont..? Önskar att den där söndagen i december inte fanns, att olyckan inte skulle ha inträffat. Att jag skulle kunnat träna som jag brukade. Att jag aldrig skulle behövt skriva detta i den här bloggen. Att jag inte skulle behöva gråta mig till sömns. Att jag bara skulle vara glad. BARA GLAD!