Jag har lite som jag måste få skriva om.. Om du inte orkar läsa så strunta i det är inlägget!

Varför är du så himla jobbig? Du följer efter mig hela tiden och överallt. Om jag går till affären så följer du med, om jag ska gå på stan så följer du med. Du klagar på olika saker hela tiden och verkar inte förstå vad jag säger. Du frågar samma frågor om och om igen trots att jag ger dig svar. Du gnäller när du har "den röda veckan", du frågar mig om jag också alltid har jätteont. Jag svarar dig varje gång. Du sitter på en lektion och frågar vad du ska göra för du mår illa, jag svarar att jag inte vet. Du fortsätter att fråga mig och jag har fortfarande inget svar. Tillslut går du hem och jag kan äntligen andas ut. Jag kan äntligen gå till affären själv utan att ha en "svans", när du är med glömmer jag hälften av det jag ska handla men när jag går själv kommer jag ihåg allt. Visst du är jättesnäll och omtänksam, men vill du ha mig som "vän" så får du ge mig lite mer luft, jag måste få andas själv. Jag känner mig nästan instängd när du är med, jag kan inte gå någonstans själv trots att jag vill och säger att du inte behöver följa med. Jag vill inte säga till dig att jag inte vill ha med dig, jag vill inte göra dig ledsen. Jag vill bara att du ska förstå att jag inte vill ha det såhär. Jag blir jättestressad och kvävd när du följer efter mig hela tiden. Jag måste hitta på undanflykter för att få vara för mig själv. Jag orkar inte hålla på såhär mot dig föralltid, jag vill vara din vän, men då måste du acceptera att du inte kan vara min "svans" hela tiden, jag måste få göra saker själv om jag vill!


(Jag skriver inte vem den här personen är, jag vill inte tala om det, men som ni kanske förstår är det någon jag träffar nästan dagligen. Och om den här personen läser det här, trots att jag inte tror det, så kanske du förstår vad jag menar).